Gruvarbetaren

_MG_3473Från svedjan till gruvan
De äldst kända inbyggarna i Loos var finnar som bosatte sig här i slutet av 1500-talet. Svedjefinnarna var i början kanske ganska tillfredsställda med den livliga verksamhet som växte fram, även om arbetet i gruvan vid den tiden var ytterst hårt och förenat med stora risker.

Vid många gruvor var det sed att be en bön eller sjunga en psalm före nedstigandet. Enligt den gamla folktron hade dessutom varje gruva ett väktande gruvrå som det gällde att vara till lags, troll hörde också till de väsen som ansågs befolka berget.

Sprängningen
Genom att elda på berget sprack det. Ved skulle huggas, torkas, fraktas ned och staplas respektive ställas lutande mot bergväggen, beroende på om man skulle spränga rakt neråt eller in i berget. Sedan tändes eldarna, oftast på kvällen och arbetarna skyndade sig upp. Tidigt på morgonen klättrade några gruvarbetare ned före de andra för att släcka eldarna. Oset från tillmakningseldarna, ras från berget och fall från stegar skördade säkert många offer.

Brytningen
När den värsta röken vädrats ut klättrade man ned i gruvan på vanligtvis smala stegar med sina egna redskap på ryggen och som belysning bloss, stickor av ved i ett knippe indränkta med tjära, förmodligen hållna i munnen. Det sades att man förr kunde känna igen gruvarbetarna på brännmärkena i ansiktet. Vid arbetsplatsen placerades blossen i korgliknande behållare. Råkade de slockna blev det kolsvart. Malmen bröts sedan med hjälp av långa träkäppar med metallspetsar, spett, släggor eller kilar. Sedan lastades malmen på bårar, skottkärror eller vagnar fram till ”korgstaden” för vidare transport upp.

Uppror
1753 hade arbetarnas motvilja mot det hårda arbetet och den dåliga förtjänsten nått sin kulmen. Finntorparna gick till konungen med en klagoskrift där de sökte få kontrakten med den avlidne Kalmeter upphävda, men de stod fast. Tvisterna mellan förvaltare Zenius (senare bruksdirektör), och befolkningen blev allt svårare och under 1760-1770 talen förekom flera gånger processer mellan Zenius och finntorparna angående försummade åtaganden.