Gruvan då

grufva1Flera försök till gruvdrift
Redan under 1600-talet gjordes fynd av koppar, men med en halt så låg att den ej ansågs värd att bryta. 1733 skaffade sig Henrik Kalmeter brytningsrättigheter då han anade att malmen från Loos kunde innehålla kobolt. Svedjefinnarna som bebodde Loos vid den här tiden blev inte särskilt förtjusta, eftersom de var rädda att åtgången på skog skulle inkräkta på deras skogsbruk, men Kalmeter lyckades trots allt få finnarna att hjälpa till med tömningen av gruvan.

1738 – intensiv och kontinuerlig brytning
Efter eldandet och sprängandet av berget upptäcktes vismut och i malmen även kobolt. Malmen exporterades till en början oförädlad till utlandet men myndigheterna ansåg att det var slöseri både ur enskild som nationell synpunkt så Kalmeter fick order att anlägga ett blåfärgsverk på orten.

Industriorten mitt i ödemarken
Blåfärgsverket stod färdigt 1745 och tillsammans med gruvan bildade detta en betydande anläggning mitt i vildmarken där upp till 17 ton färgmassa producerades per år. Det kompletterades senare med glasbruket Sophiendal.

Nytt grundämne
1751 blev Loos Koboltgruva plötsligt världsberömd då Axel Fredrik Cronstedt upptäckte ett nytt grundämne, metallen nickel. Ett tiotal år senare avtog malmen i gruvorna drastiskt och produktionen av kobolt minskade. Loos Koboltverk gick år 1773 i konkurs och med det var en 40-årig gruvepok över.

Den blå färg som utvinns ur koboltoxid kallas smalt. Tillverkningen började troligen i Tyskland under medeltiden.

Kommentarer är stängda