Gruvan då och nu

Flera försök till gruvdrift 
grufva1Redan under 1600-talet gjordes fynd av koppar, men med en halt så låg att den ej ansågs värd att bryta. 1733 skaffade sig Henric Kalmeter brytningsrättigheter då han anade att malmen från Loos kunde innehålla koppar och vismut. Svedjefinnarna som bebodde Loos vid den här tiden blev inte särskilt förtjusta, eftersom de var rädda att åtgången på skog skulle inkräkta på deras skogsbruk, men Kalmeter lyckades trots allt få finnarna att hjälpa till med tömningen av gruvan.

1738 – intensiv och kontinuerlig brytning
Efter eldandet och sprängandet av berget upptäcktes lite koppar, en del vismut och i malmen även det nyupptäckta grundämnet kobolt. Malmen exporterades till en början oförädlad till utlandet men myndigheterna ansåg att det var slöseri både ur enskild som nationell synpunkt så Kalmeter fick order att anlägga ett blåfärgsverk på orten. Blåfärgsverket fick senare namnet Sophiendal, troligtvisefter Henrics fru Anna-Sophia.

Industriorten mitt i ödemarken
Blåfärgsverket stod färdigt 1745 och tillsammans med gruvan bildade detta en betydande anläggning mitt i vildmarken där upp till 17 ton färgmassa producerades per år. När malmen i början av 1760-talet började sina förvandlades blåfärgsverket till ett glasbruk.

Nytt grundämne
1751 blev Loos Koboltgruva plötsligt världsberömd då vetenskapsmannen Axel Fredrik Cronstedt upptäckte ett helt nytt grundämne, metallen nickel. Ett tiotal år senare avtog malmen i gruvorna drastiskt och produktionen av kobolt minskade. Loos Koboltverk gick år 1773 i konkurs och i och med det var en 40-årig gruvepok över.

Den blå färg som utvinns ur koboltoxid kallas smalt. Tillverkningen började troligen i Tyskland under medeltiden.

Gruvan nu

Intresset från ortsbefolkningen ökar 
På 1820-talet och 1923 pumpas gruvorna ur men ingen brytvärd malm påträffas någon av gångerna. 1989 samlas några entusiaster i Loos för att utforska koboltgruvorna som varit en lockande men farlig lekplats för byborna i generationer, och många har nog fantasierna varit om vad som dolt sig under den mörka vattenytan över gruvan centralt i Loos.

Djupets ruvande hemlighet 
Gruvorna hade bara varit inhägnade sedan 1970-talet. Dokument från 1752 talade om orter på 15 meters nivå och dit tänkte man söka sig. När man väl kommit dit var det dock alltför spännande att avbryta så arbetet forsatte. Gruvorna visade sig vara mycket större än man anat.

Ideella krafter
En stor skara frivilliga ansluter sig och nu börjar ett omfattande arbete med att rensa gruvhålen. Hösten 1989 bildas den ideella föreningen ”Loosgrufvan” bl.a. för att lättare kunna söka hjälp och bidrag.
Miljontals liter vatten pumpas ur och hundratals kubikmeter sten och skräp lyfts upp ur hålen som under 200 år använts som soptipp. Det djupaste gruvhålet på över 40 meters djup kallas för Lovisagruvan. Över 7000 timmar ideellt läggs ner för att göra de unika gruvorna till en besöksanläggning.

Den första guidade turen
Efter det att trappbygge och bergsförstärkning gjorts kan gruvan visas för allmänheten den 21 mars 1992. Den 3:e maj 1993 påbörjas bygget av timmeröverbyggnaden som står klar 1995.

Arbetaren

Från svedjan till gruvan
De äldst kända inbyggarna i Loos var finnar som bosatte sig här i slutet av 1500-talet. Svedjefinnarna var i början kanske ganska tillfredsställda med den livliga verksamhet som växte fram, även om arbetet i gruvan vid den tiden var ytterst hårt och förenat med stora risker.

Vid många gruvor var det sed att be en bön eller sjunga en psalm före nedstigandet. Enligt den gamla folktron hade dessutom varje gruva ett väktande gruvrå som det gällde att vara till lags, och troll hörde också till de väsen som ansågs befolka berget.

Sprängningen
Genom att elda på berget sprängdes det. Ved skulle huggas, torkas, fraktas ned och staplas respektive ställas lutande mot bergväggen, beroende på om man skulle spränga rakt neråt eller in i berget. Sedan tändes eldarna, oftast på kvällen och arbetarna skyndade sig upp. Tidigt på morgonen klättrade några gruvarbetare ned före de andra för att släcka eldarna. Oset från tillmakningseldarna, ras från berget och fall från stegar skördade  många offer.

Brytningen
När den värsta röken vädrats ut klättrade man ned i gruvan på vanligtvis smala stegar med sina egna redskap på ryggen och som belysning bloss, stickor av ved i ett knippe indränkta med tjära, förmodligen hållna i munnen. Det sades att man förr kunde känna igen gruvarbetarna på brännmärkena i ansiktet. Vid arbetsplatsen placerades blossen i korgliknande behållare. Råkade de slockna blev det kolsvart. Malmen bröts sedan med hjälp av långa träkäppar med metallspetsar, spett, släggor eller kilar. Sedan lastades malmen på bårar, skottkärror eller vagnar fram till ”korgstaden” för vidare transport upp.

Uppror
1753 hade arbetarnas motvilja mot det hårda arbetet och den dåliga förtjänsten nått sin kulmen. Finntorparna gick till konungen med en klagoskrift där de sökte få kontrakten med den avlidne Kalmeter upphävda, men kontrakten stod fast. Tvisterna mellan förvaltare Zenius (senare bruksdirektör), och befolkningen blev allt svårare och under 1760-1770 talen förekom flera gånger processer mellan Zenius och finntorparna angående försummade åtaganden.

Glasbruket

Glasbruket – ett räddningsförsök

Johan Zenius som stod som förvaltare av bruksrörelsen efter Kalmeters död, tillträdde som bruksdirektör efter Anna Sophias bortgång 1761. Malmen hade då börjat avta och genom att utnyttja koboltverkets anläggningar försökte han rädda driften vid verket genom att anlägga ett glasbruk år 1762.

Glasblåsarna anländer till Loos 1763
De flesta kom från Sandö Glasbruk i Ångermanland. Vitt glas, s.k. finare glas tillverkades aldrig eller sällan. Huvudsakligen tillverkades fönsterglas, men också bruksföremål som buteljer, flaskor och burkar.

Kort blomstringstid
Den kupiga brännvinsflaskan från ljust skimrande till mörkt buteljgrönt, med flaskans rymd instämplat samt namnet Sophiendal, tillverkades i tusental och fraktades långväga på dåliga kärrvägar till huvudvägar och hamnar.

Loosflaskan
De få flaskor som finns kvar betingar idag ett pris av flera tusen. Efter bara åtta års verksamhet upphör glasbruket, mycket kanske beroende på de kostsamma och besvärliga transporterna. Johan Zenius fortsätter en ny verksamhet vid en kopparprovhytta i Loos men utan framgång. Han flyttar till Gävle där han avlider 1796.

Kommentarer är stängda